How could it get so wrong?

-quote by a weird Australian guitar player at Shore Bar in Anjuna

Viime keskiviikkona suuntasi kaksi innostunutta vapaaehtoista kohti Goan kultaisia rantoja. Alkumatka oli sateinen ja yllätyksiä täynnä. Noin 16 tuntisen bussimatkan he joutuivat viettämään nitisevässä romussa, jota myös bussiksi kutsutaan täällä Intiassa. Joko alkuperäinen semi-luksus-bussi oli oikeasti korjattavana tai sitten turistiparkoja vedettiin höplästä. Niin tai näin, puolipilviselle Goalle he saapuivat kolme tuntia aikataulusta jäljessä, nilkat turvonneina ja niskat jäykkinä.

Förra onsdagen startade två ivriga volontärer sin färd mot det lovade landet Goa och dess soliga stränder. Resan var tung och full av överraskningar. Den drygt 16 timmar långa bussresan hamnade de två stackrarna sitta i en gnisslande och obekväm skrothög, som även ibland kallas buss här i Indien. Antingen var den egentliga semi-luxus-bussen påriktigt under reparation eller så blev de stackars turisterna bara lurade som vanligt. Hur som helst, de anlädde dock relativt oskadda till halvmulna Goa. Tre timmas försenade från tidtabellen, vristerna svullna till fotbollsstorlek och nackarna stela som hos de indiska kossorna.

Reippaina vapaaehtoisina olimme päättäneet kokea Goan aitojen intialaisten turistien tapaan, eli turistikauden ulkopuolella. Paikan päällä ymmärsimme miksi rafloissa ja hotelleissa oli niin hiljaista ja rannoilla juoksenteli vain jokunen kapinen koira. Aurinkoa saimme maistaa vain pari kallisarvoista hetkeä lomamme ensimäisenä päivänä (jolloin olimme bussimatkasta turtuneina) sekä viimeisenä päivänä (joka itse asiassa meni bussissa istuen). Toisaalta on kuitenkin tärkeää kokea Intian monsuuni, sen mahtavine myrskyineen ja piiskaavine sateineen. Vaikka juuri sattuisikin olemaan Goalla, Intian aurinkorannikolla.

Hurtiga volontärer som vi är hade vi bestämt oss för att uppleva Goa på äkta indiskt vis, d.v.s. under off-season. Väl framme i strandparadiset förstod vi varför restaurangerna var halvdöda och varför irriterande gatuhundar härskade över stränderna . Av solen fick vi njuta bara ett fåtal dyrbara stunder under vår ankomstdag (då vi var helt domnade av bussresan) samt under den sista dagen (som vi egentligen hamnade tillbringa i bussen). Det är dock viktigt att också ha möjlighet att uppleva Indiens majestätiska monsun med de piskande regnen och den skarpa vinden. Fastän man just då skulle råka befinna sig på Goa, Indiens solkust.

Rantaleijonailusta ei siis tullut mitään, joten jouduimme keksimään kultturellimpaa ajanvietettä. Koimme rankkasateen ja myrskytuulen Chaporan linnakkeella ja tutustuimme Portugalilaisten jalanjälkiin vanhan Goan kirkoissa ja museoissa. Iltaisin teimme tuttavuutta intialaiseen baarikulttuuriin, juttelimme niin tamililaisten kuin mumbailaisten turistien kanssa. Venäläinen Kristina tuli myös yöuinnille kanssamme hotellimme uimaaltaalle (jossa tamililaiset kaljoittelivat aamusta iltaan ja jonka vesi todennäköisesti vaihdettaisiin vasta turistisesongin alettua). Kristinalta opin myös pari hyödyllistä lausetta naapurikielellä (jotka taisin tosin unohtaa jo samana iltana).

Det blev således inget av våra planer på att bara sola oss kräftröda på stranden, vi blev illa tvungna att hitta på något mer kulturellt tidsfördriv. Vi fick uppleva störtregn och stormvindar på Chapora fästningen och följa med de portugisiska kolonisatörernas arv i museer och kyrkor i Gamla Goa. Om kvällarna bekantade vi oss också med den indiska barkulturen och hade intressanta diskussioner med såväl tamilska som mumbaiska turister. Min nya ryska vän Kristina var också tillräckligt galen för att komma på nattsim med oss i vår hotels snuskiga pool, där de tamilska turisterna brukade supa från morgon till kväll och vars vatten hade troligen bytts senast under föregående turistsesong. Kristina lärde mej också ett par användbara fraser på ryska (vilka jag tyvärr hann glömma redan samma kväll).

Old Goa

Chapora Fort

Monsoon on Goa

swimming in chudida

Goa tuli siis koettua vähän eri perspektiivistä kuin sitä pelkkänä sesonkituristina tulisi koettua. Tuli tajuttua miten älyttömiltä vähäpukeiset turistit näyttävät autiolla rannalla, puhumattakaan bikinipukuisista kalkkilaivoista villien tyrskyjen ja intialaisten poikamiesturistien keskellä. Välillä tilannetaju on sallittua, välillä on myös ihan siistiä uida chudidassa. Aina ei kaikki mene niinkuin sitä olettaa. Siksi juuri Australilaisen puoli kahjon kitaranrämpyttäjän kysymys kuvaa viikonloppuamme niin osuvasti. How could it get so wrong?

Vi kom att uppleva Goa från ett olikt perspektiv än de flesta sesongturister kommer att göra. Man insåg hur dumt det kan se ut att med våld blotta sig själv i bikini på en stormig och halvöde strand bland härjande indiska män och vilda vågor. Jag kunde inte riktigt bestämma mej om det var okej att gå i lätta kläder som många av de vithyade turister jag mötte gjorde. Efter att ha varit här nu i två månader och anpassat mej till den indiska kulturen kändes det inte självklart för mej. Kanske är det annorlunda under turistsesongen, men tillsvidare simmade jag helt nöjd i min chudida och mina leggins. Saker går inte alltid som man förväntar sig. Efter allt detta tyckte vi att den halvknäppa australiensiska gitarmisshandlaren beskrev livet rätt så bra. How could it get so wrong?