No woman no cry, no chapati no chai (German without beer, die...)

No woman no cry

Goan lukemattomista rannoista olimme tarkoituksella valinneet entisen hippiparatiisin, Anjunan, matkakohteeksemme. Pohjois-Goalla sijaitseva Anjuna oli ihan selvästi kokenut suurimman kukoistuskautensa 40-50 vuotta sitten. Hippiaikakaudelta oli unohtunut pari hassua ja orvon oloista rastapäätä yksin rafloihin polttelemaan jointtejaan. Mekin olisimme päässet helposti nostalgisoimaan kannabiksen huuruissa jos niin olisimme halunneet. Epätoivoisia huumemyyjiä ei tarvinnut etsiä kiven alta, kamoja tuputettiin ihan päiväsaikaankin pääpoluilla. Baareissa ja ravintoloissa jäljiteltiin entisajan transsisessioita taikasieni- ja rastafari-teemoineen ja neonväri valoineen. Tyylikkäitä hippikuteita tuputettiin myös joka kulmassa, mikäli joku haluaisi eläytyä 60-luvun tunnelmiin ihan kunnolla.

Av Goas oändliga antal av stränder hade vi med flit valt det tidigare hippieparadiset, Anjuna, som vårt resemål. Anjuna, belägen i norra Goa, hade helt tydligt upplevt sina bästa dagar för 40-50 år sedan. Från hippietiden hade endast ett par ensamma och ovårdade gräsrökande kufer glömts kvar i de öde restaurangerna. Vi skulle också ha haft möjlighet att leva oss tillbaka till de gyllene hippietiderna, gräs och andra dråger prackades på oss i varje hörn alla tider om dygnet. Kanske såg vi bara ut som lämpliga kunder, tillräckligt ovårdade och snuskiga av allt resande. Av de desperata försäljarna märkte man nog att de bästa tiderna var förbi. I barerna och restaurangerna hade man försökt imitera trans/meditations sessionerna med magic mushroom, neonljus och rastafari-teman. Autentiska hippi-kläder fanns också att köpas av alla irriterande gatuförsäljare.

hippies on the beach

To kill or not to kill... (the coconut that almost killed us)

Celebrity pictures with white people

No Chapati no chai

Intialaistuneina vapaaehtoisina kaipasimme herkullista kotiruokaa ja halpaa, mutta niin hyvää chaita. Missä olivatkaan chapatit, masala dosat, idlit ja purit? Mikä oli jäänyt ravintoloiden pitäjiltä oppimatta kun eivät osanneet edes kunnon chaita laittaa? Pettyneinä saimme tyytyä aamiais-lettuihin ja säälittäviin voileipä-jäljitelmiin sekä murukahviin ilman sokeria. Niin kova oli ikävä kunnon dosa-aamiaista että jouduin tilaamaan ruokaa moneen otteeseen saadakseni viruneen mahalaukkuni täytetyksi. Jos sitä normaalisti syö viisi dosaa aamiaiseksi, ei sitä oikein yhdestä pikku letusta täyty.

Som ordentligt integrerade i den indiska kulturen saknade vi volontärer äkta indisk mat och billig, men läcker chai. Var fanns alla chapatin, masala dosan, idlin och purin? Vad hade gått fel i restaurangpersonalens uppfostran då de inte ens klarade av att laga en ordentlig chai? Mycket besvikna hamnade vi nöja oss med tunna plättar och sorgliga smörgås-imitationer samt smaklös instant-coffee till morgonmål. Jag saknade mina stadiga morgonmål i den grad att jag hamnade beställa flera gånger för att få min mage fylld. Om man är van vid att äta fem dosan varje morgon nöjer man sig inte med en enda lite choko-plätt...

Chocolate pancake

Morning lassis

German without Beer, die!

Goan alkoholikulttuuri on myös mielenkiintoinen turistinähtävyys meille intialaistuneille vapaaehtoisille. Missään muualla emme olleet nähneet niin paljon viinapuoteja niin lyhyellä säteellä. Puteleita oli enemmän kuin ruokaa ja Kingfisher-mainoksia oli liimattuna joka rakennuksen kylkeen. Tottakai meidänkin oli pakko pari ottaa, mutta pysyimme sentään kohtuullisuuden rajoissa. Toisin kuin intialaiset turistit emme juoneet bisseä aamiaiseksi emmekä hyppineet rannoilla kännissä keskellä päivää. Tietyissä ravintoloissa tarjoilijat selvästi ottivat henkilökohtaisesti meidän kaljasta kieltäytymisen, heidän niin hartaasti yritettyä sitä meille tuputtaa. Ihme tyyppejä...

Alkoholkulturen på Goa var också en intressant turistattraktion för oss volontärer. Aldrig tidigare hade vi på något ställe i detta land stött på så många spritbutiker inom så liten radie. I butikerna såldes mera sprit än mat och Kingfisher-reklamer fanns tapetserade på alla byggnadsväggar. Alltså var vi illa tvungna att också ta oss ett par, men vi höll oss dock inom måttliga gränser. Till skillnad från vissa indiska turister drack vi inte öl till morgonmål och hoppade omkring fulla på beachen. I vissa restauranger blev servitörerna helt tydligt förolämpade då vi vägrade beställa öl trots deras ihärdiga prackande. Underliga typer...

Have a beer, have a beer, have a beer...

Peter, birthday boy (and our personal waiter)

annoying dog

Eli näin yhteenvetona jos mottosi on ”No woman no cry, no chapati no chai, Tourist without beer die” silloin Anjuna Goalla on juuri oikea paikka sinun viettää lomasi ja kokea aitoa intialaista kulttuuria. Hippikulttuurihan on tunnetusti olennainen osa intialaisten kansanperinnettä, kuten myös english breakfast, pancakes ja burgers. Sonnustautuessa turisteille vartavasten tehtyihin Intia-henkisiin wannabee kuteisiin voi nauttia kasan Kingsfisher oluita, jotka eivät maksa meidän rahassamme paljon mitään. Jos oikein uskaliaaksi ryhtyy voi myös ottaa pari henkosta ituhipeksi eksyneiden rastafari uskovaisten seurassa.

Summa summarum, om ditt motto går ”No woman no cry, no chapati no chai, German without beer die” då är Anjuna just det rätta stället för dej att tillbringa din semester och fördjupa dej i den autentiska indiska kulturen. Hippierna utgjorde ju nästan Indiens ursprungsbefolking på 60-talet och hamburgarna, english breakfast samt pannkakorna är ju en viktig del av matkulturen här. Iklädd snygga turist-hippie skjortor och kjolar kan man känna sig cool och drömma sig tillbaka till de gyllene tiderna. Till den rätta stämningen kommer man med en hög löjligt billiga Kingfisher-öl. Om man är mer vågad kan man också ta ett par bloss marijuana eller magic mushrooms med rastafarina som tror sig vara besläktade med hippierörelsen.

How could it get so wrong?

-quote by a weird Australian guitar player at Shore Bar in Anjuna

Viime keskiviikkona suuntasi kaksi innostunutta vapaaehtoista kohti Goan kultaisia rantoja. Alkumatka oli sateinen ja yllätyksiä täynnä. Noin 16 tuntisen bussimatkan he joutuivat viettämään nitisevässä romussa, jota myös bussiksi kutsutaan täällä Intiassa. Joko alkuperäinen semi-luksus-bussi oli oikeasti korjattavana tai sitten turistiparkoja vedettiin höplästä. Niin tai näin, puolipilviselle Goalle he saapuivat kolme tuntia aikataulusta jäljessä, nilkat turvonneina ja niskat jäykkinä.

Förra onsdagen startade två ivriga volontärer sin färd mot det lovade landet Goa och dess soliga stränder. Resan var tung och full av överraskningar. Den drygt 16 timmar långa bussresan hamnade de två stackrarna sitta i en gnisslande och obekväm skrothög, som även ibland kallas buss här i Indien. Antingen var den egentliga semi-luxus-bussen påriktigt under reparation eller så blev de stackars turisterna bara lurade som vanligt. Hur som helst, de anlädde dock relativt oskadda till halvmulna Goa. Tre timmas försenade från tidtabellen, vristerna svullna till fotbollsstorlek och nackarna stela som hos de indiska kossorna.

Reippaina vapaaehtoisina olimme päättäneet kokea Goan aitojen intialaisten turistien tapaan, eli turistikauden ulkopuolella. Paikan päällä ymmärsimme miksi rafloissa ja hotelleissa oli niin hiljaista ja rannoilla juoksenteli vain jokunen kapinen koira. Aurinkoa saimme maistaa vain pari kallisarvoista hetkeä lomamme ensimäisenä päivänä (jolloin olimme bussimatkasta turtuneina) sekä viimeisenä päivänä (joka itse asiassa meni bussissa istuen). Toisaalta on kuitenkin tärkeää kokea Intian monsuuni, sen mahtavine myrskyineen ja piiskaavine sateineen. Vaikka juuri sattuisikin olemaan Goalla, Intian aurinkorannikolla.

Hurtiga volontärer som vi är hade vi bestämt oss för att uppleva Goa på äkta indiskt vis, d.v.s. under off-season. Väl framme i strandparadiset förstod vi varför restaurangerna var halvdöda och varför irriterande gatuhundar härskade över stränderna . Av solen fick vi njuta bara ett fåtal dyrbara stunder under vår ankomstdag (då vi var helt domnade av bussresan) samt under den sista dagen (som vi egentligen hamnade tillbringa i bussen). Det är dock viktigt att också ha möjlighet att uppleva Indiens majestätiska monsun med de piskande regnen och den skarpa vinden. Fastän man just då skulle råka befinna sig på Goa, Indiens solkust.

Rantaleijonailusta ei siis tullut mitään, joten jouduimme keksimään kultturellimpaa ajanvietettä. Koimme rankkasateen ja myrskytuulen Chaporan linnakkeella ja tutustuimme Portugalilaisten jalanjälkiin vanhan Goan kirkoissa ja museoissa. Iltaisin teimme tuttavuutta intialaiseen baarikulttuuriin, juttelimme niin tamililaisten kuin mumbailaisten turistien kanssa. Venäläinen Kristina tuli myös yöuinnille kanssamme hotellimme uimaaltaalle (jossa tamililaiset kaljoittelivat aamusta iltaan ja jonka vesi todennäköisesti vaihdettaisiin vasta turistisesongin alettua). Kristinalta opin myös pari hyödyllistä lausetta naapurikielellä (jotka taisin tosin unohtaa jo samana iltana).

Det blev således inget av våra planer på att bara sola oss kräftröda på stranden, vi blev illa tvungna att hitta på något mer kulturellt tidsfördriv. Vi fick uppleva störtregn och stormvindar på Chapora fästningen och följa med de portugisiska kolonisatörernas arv i museer och kyrkor i Gamla Goa. Om kvällarna bekantade vi oss också med den indiska barkulturen och hade intressanta diskussioner med såväl tamilska som mumbaiska turister. Min nya ryska vän Kristina var också tillräckligt galen för att komma på nattsim med oss i vår hotels snuskiga pool, där de tamilska turisterna brukade supa från morgon till kväll och vars vatten hade troligen bytts senast under föregående turistsesong. Kristina lärde mej också ett par användbara fraser på ryska (vilka jag tyvärr hann glömma redan samma kväll).

Old Goa

Chapora Fort

Monsoon on Goa

swimming in chudida

Goa tuli siis koettua vähän eri perspektiivistä kuin sitä pelkkänä sesonkituristina tulisi koettua. Tuli tajuttua miten älyttömiltä vähäpukeiset turistit näyttävät autiolla rannalla, puhumattakaan bikinipukuisista kalkkilaivoista villien tyrskyjen ja intialaisten poikamiesturistien keskellä. Välillä tilannetaju on sallittua, välillä on myös ihan siistiä uida chudidassa. Aina ei kaikki mene niinkuin sitä olettaa. Siksi juuri Australilaisen puoli kahjon kitaranrämpyttäjän kysymys kuvaa viikonloppuamme niin osuvasti. How could it get so wrong?

Vi kom att uppleva Goa från ett olikt perspektiv än de flesta sesongturister kommer att göra. Man insåg hur dumt det kan se ut att med våld blotta sig själv i bikini på en stormig och halvöde strand bland härjande indiska män och vilda vågor. Jag kunde inte riktigt bestämma mej om det var okej att gå i lätta kläder som många av de vithyade turister jag mötte gjorde. Efter att ha varit här nu i två månader och anpassat mej till den indiska kulturen kändes det inte självklart för mej. Kanske är det annorlunda under turistsesongen, men tillsvidare simmade jag helt nöjd i min chudida och mina leggins. Saker går inte alltid som man förväntar sig. Efter allt detta tyckte vi att den halvknäppa australiensiska gitarmisshandlaren beskrev livet rätt så bra. How could it get so wrong?

My Planet My Future - a mobile film show

So now I'm going to tell you a little bit about our Environmental Project. Lukas and me are working in Save Our Earth Club in Hunsur, which is a secular, non-profit organization which wants to raise awareness in environmental issues (a NGO). We have a very fancy description of the club, but I don't think it is necessary for you to know more.

My first month in the project was a little bit of a mess. Some days I felt useful and did something, but there were also days filled with frustration and anger. Now Lukas have joined me and I feel like the project is slowly developing into something. After all, it have only been almost two months since it started...

Last weeks we have been visiting different schools and presenting our environmental programs to the principals. My Planet My Future is the name of the program. It consists either of showing documentaries and conducting examinations about them or showing Power Point Presentations about different environmental issues. The documentaries we are offering are Home, An Inconvenient Truth and Secrets of the King Cobra. Last months I have been preparing questions about the documentaries and at the moment we are preparing the PPDs with Lukas.

We have already some dates fixed in different schools for our programs. It is always a little bit challenging to visit unknown schools, where all students are staring or laughing or pointing at you while you are looking lost when trying to find the principals office. But it is also very nice to experience how welcoming and open minded the Indians are when we tell them about our program. Sometimes we even get a cup of chai and have a nice chat with the principals or the other teachers.

Today we actually had our first real program in Rotary School here in Hunsur. It was almost a success even though nothing went as we had planned (the motto here is never expect anything). Yesterday we were stressing many hours at the internet cafe while trying to print questionnaires for the students etc. In the morning when Lukas went to work, the boss told him to go to Mysore...But finally after some confusing discussions and phone calls we went to Rotary School where we didn't show the documentary we had planned to show. But I mean, never mind, be flexible. So we watched Secrets of the King Cobra and asked some questions from my laptop. Be creative. And then we chilled out with the children and the teachers and got invited to celebrate Gandhis Birthday tomorrow.

King Cobra

Sanjay (the boss), Principal, Me, Lukas and some saveourearthclub-member

In brief, it was a nice and successful day. And tomorrow it will get even nicer when we first have a little party for Gandhi and then in the afternoon leave for GOA! The cheapest hotel and the cheapest night buses are already booked. Looking forward to relaxing days on the Anjuna Beach!

In the Land of Killer Elephants

We were supposed to go to Bandipur National Park with Lukas and Wiebke, but since they only accepted online booking in advance we decided to go to Mudumalai. The Safaris and accommodations were way too expensive anyway (for us foreigners). Next time would be cool to bring the registration copies. After all, we are almost Indian citizens...

About Killer Elephants. Last time I was in Mudumalai we went for trekking in the early morning. I remember how we thought that the trekking guides were so over dramatic when we had to be so silent and watch elephants from very long distances. I mean, elephants can't be dangerous right? They are slow and peaceful animals and would never harm anyone. That's what I thought. Last weekend we heard that an Englishman (apparently a fanatical bird watcher) had separated from the group and got killed by an elephant during trekking. Our guide told us that when you are in big groups the wild elephants just escape, but if you are alone they can attack if they feel threatened. So no more trekking in Mudumalai after that episode.

Our private guide picked some cactus fruits for us

cactus

magical views

Safari in the night.

So after we'd heard the creepy killer elephant story we went on a night-safari. The elephants were hiding in the bushes and crossing the road in the darkness as we were sitting in our jeep. It was a little bit frightening when some of the elephants tried to chase us and did some hostile movements with their heads and ears. Even our driver seemed a bit scared. But we didn't get killed as the English bird watcher. Fortunately.